9.29.2013

AND DESERTED BEACHES







någon har sagt, med lätt dimma i rösten tror jag;
one cannot collect all the beautiful shells on the beach.
men många timmar av mitt liv kan alldeles säkert få
förflyta precis så; i medvetet förgäves försök till just det.
för det meditativa i det, och för att jag, för att vi,
~ aldrig blir färdiga, aldrig klara,
och att just det är precis som det ska.

på bali’s sanur beach lever en evig sommar
och sanden är het så att man måste röra sig i små
dansande steg, också alldeles precis som det ska; med
rytmerna från restaurangerna längs stranden och 
känslan av att alla vägar i livet är möjliga
som hotar att spränga bröstkorgen. någon har
placerat en lyckogranat mellan mina revben.
men den briserar aldrig, bara består, trots att den
hela tiden vidrör mitt hjärta, borde detonera.






österlen och nästa resa; nästa plåtning,
är ett ensligt landskap.
det är något alldeles visst och särdeles
vackert med övergivna stränder.
de sista soldyrkarna och sandslottsbyggarna har lämnat.
deras fotspår blåsts över av sand i nya formationer;
så perfekta bara naturen kan forma dem.
och Du vill knappt gå på sanden, gå ut över stranden,
~ eller är ens säker på att Du faktiskt är där,
när inga skratt eller skrik i skräckblandad förtjusning
bärs över vågorna, bara ljudet av hav i sig.

vi bär plagg på galgar; böljande klänningar
i vinden, följer den långa stig byggd av vindpinat trä
som drar streck, ritar karta över den milslånga stranden
där jag plockat snäckor & letat bärnsten
så många gånger som barn.
där hav och äng ur blotta namnet dofta
som diktaren anders österling beskrivit just
haväng, i sina toner från havet.



tonerna för redigeringen nu är en isande, upplyftande
cover på steve winwood’s higher love med
irländska singer-songwritern james vincent mc morrow;







lilla musan, belinda som trollar med hår, ~ & jag,
kamperar i ett lånat sommarhus, med skogen som
granne och avlutade gamla trägolv, kaminer & levande
ljus som värld, i vilan mellan tagningarna.
vi driver bort om kvällarna, lätt berusade av vin,
~ & fullkomligt fulla av de intryck
som redan väntar på att förevigas.
lilla skrutt och jag ligger och viskar paris i raggsockar,
trassliga lakan & sandhår tills vi somnar långt
in i de stjärnklara nätterna. när jag vaknar till, ligger hon 
på min arm och susar sömn, fast att sängen är oändligt bred.
denna närhet och självklarhet och kärlek som överraskat.
denna alldeles speciella extra lillasyster.   






vi fotograferar och fotograferar. och fotograferar. 
och i mig väser den där granaten,
tänds om och om igen i beröring mot hjärtat,
men spränger inte, bara fyller mig ytterligare,
allt mitt blod som om ersatt med dopamin.
det är anne morrow lindbergh som sagt det där om att
one cannot collect all the beautiful shells on the beach
kommer jag på. men hon fortsätter också
one can only collect a few,
and they are more beautiful if they are few.

detta arbete, detta liv som blivit;
alla dessa vackra ögonblick. jag hanterar dem varsamt,
samlar dem som skatter i mellanrummen mellan snäckorna.
tackar om och om igen, ~ ut i det inte så tomma intet.


med kärlek,

honeypie




±

n°1 & 2 | portraits plus paint | sanur beach bali
n°3 & 4 | österlen, sweden | model fira s/s ’14 : lina lindholm
n°5, 6 & 7 | beach house self-portraits | bracelets w. antique shells
from LW’s winter’13 accessories collection : coming soon
© hannah lemholt photography

music : james vincent mc morrows chilling cover

of steve winwood’s track higher love






someone said, with a light mist in their voice, i think;
one can not collect all the beautiful shells on the beach.
but many hours of my life can surely elapse just so;
in consciously vain attempts at just that.
for the meditative quality of it, and for that i, that we,
~ are never finished, never completed,
and just that is exactly as it should be.

on bali's sanur beach lives an eternal summer
and the sand is hot so you have to move in small
dancing steps, which is also just exactly as it should:
following the rhythms from the restaurants along the beach,
~ & the feeling that all roads in life are possible
that threatens, suddenly, to burst my chest. 
someone has placed a blissfulness-granade between my ribs.
but it never explodes, only consists, although it
consistently keeps touching my heart, ought to detonate.


österlen and the next trip; the next shoot; is a solitary landscape.
there is a certain something, ~ & particularly beautiful about deserted beaches.
the last sun-worshipers and sand castle builders have left.
their footsteps blown over by the sand in new formations;
as perfect as only nature can mold them.
and you barely want to walk the sand, tread the beach,
~ or you are not sure you’re even actually there,
when laughter, or screams of delight mingled with terror are no longer
worn by the waves, just the sound of the ocean itself.

we carry the collection of garments on hangers; flowing dresses
in the wind, follow the long path built by windswept wood;
drawing lines, drawing a map across the mile-long beach, where
i picked shells and hunted amber so many times as a child.
where sea and meadow perfumes the very name
as the poet anders österling described this place of ’haväng’
[in swedish ’seameadow’], in his tunes from the sea.


the little muse, belinda; sorcerer of hair ~ & i,
camp out in a borrowed summer house, with vast woods as sole neighbor.
old, alkalized wooden floors, fireplaces and
candles burning makes up our world, in repose between the takes.
in the evenings we drift away, lightly intoxicated from wine,
~ & utterly besotted by all the impressions already waiting to be immortalized.
my little sweetie and i lie whispering paris in woolen socks,
tangled sheets & beach-hair until we fall asleep, far
into the starry nights. when i awaken, about to turn, she lies
on my arm, singing silent sleep, though the bed is infinitely wide.
i’m still. this closeness, its simplicity that has surprised me.
this very special extra little sister.


we shoot and shoot. and shoot.
and in me the grenade hisses,
sparks again and again touching the heart,
but doesn’t explode, only fill me up further.
all my blood as if replaced with dopamine.
it's anne morrow lindbergh who said the words
one can not collect all the beautiful shells on the beach,
i remember suddenly. but she also continues
one can only collect a few;
and they are more beautiful if they are few.

this work, this life that has become;
all those beautiful moments. i handle them gently,
collect them as treasures in the space between the shells.
i say thank you, again and again, ~ out into the not so thin air.


with love,




honeypie




9.24.2013

THROUGH PAINTED DESERTS








jag har insett att om jag väntar med att skriva,
med att ge livstecken ifrån mig här, till dess att jag först är redo..
då kommer här att förbli tyst. och så kan vi ju inte ha det.

därför blir det här som ett brev från min senaste tid.
jag litar på Er att Ni öppnar upp och läser mellan raderna.
däri ryms bali’s bakgårdar, möten som stannar
och hundratals små ögonblick där emellan som sväller mitt bröst av liv,
packning för en ny fotografering, - en ny resa.
korta sippar av talisker & resor in i böcker på de få stunder som är lediga.
ögon som ständigt fylls av tårar. av tacksamhet.
jag har börjat acceptera det nu.
låter de torka ut på kinderna. strama åt, påminna.




nico mixar musiken till alltihopa
och natt & dag flyter samman i febriga drömmar
om alldeles nya kärlekar.









även detta är på språng,
med en fot, bokstavligt talat, vilande i resväskan.
det är fingrat på av mig, det här brevet.
doppat i en hel massa nya känslor & tankar.
skrynklat samman en gång, till och med kastat.
jag lovar att försöka återkomma till det nya.
när jag bättre kan göra det rättvisa.
på mitt vis; efter tystnad.
kanske kan det här aldrig bli den karbonkopia av mina dagar som jag hade för avsikt.
men jag är här. just nu är jag här och bara här.
packar. med Er i tanken. Ni tysta. vackraste av skuggor.










jag doppar två fingrar i sanden från sinai.
tittar ut över åkrarna som blivit vända.
först till oljigt mörkbrunt medan jag var borta,
~ & nu dammar i dansande virvlar under solen. allt går liksom runt.

alla öknar. jag ska besöka dem. jag ska skriva brev från dem.


och tills nästa brev. all kärlek,


honey







±

image n°1 | sara, backyard bali | shell necklaces : LW winter’13
music : nicolas jaar mix - fall’08
another letter typewrited w. words by donald miller
image n°2 | support-smoking cubanos in prototype dress LW
image n°3 | travelling mix of vintage bali finds, karen walker orbit sunnies,
a hundred year old bikini, shell bracelets from LW’s winter ’13 collection,
golden wings ear cuffs from hm, solid mermaid perfume etc

© hannah lemholt photography 








 i've come to realize that if i wait to write,
to give signs of life, here, ~ until first i’m ready,
then all would remain silent. and we can’t have that.

therefore, this will be like a letter from my past time.

i trust you to open up & read between the lines.
therein contained is the backyards of bali, encounters that stays,
and hundreds of small moments in between
that swells my chest with life,
packing for a new shoot, a new journey.
short sips of talisker & trips deep into books in the few
moments that are unoccupied. eyes constantly filling with tears.
of gratitude. i’ve begun to accept it now.
let them dry out on the cheeks. tighten, a reminder.


nico’s mixing the tunes for the whole thing.
night & day flowing together in fevered dreams
of brand new loves.


even this is on the move,
with one foot, literally, resting inside the suitcase.
i’m all over this letter. i’ve touched it.
dipped it in a whole bunch of new feelings & thoughts.
i’ve wrinkled it together once, and even thrown it away.
i promise to try to return to the new. this new phase. in words.
when i can better do it justice. my way: after silence.
maybe this, my little space here, will never be the carbon copy of
my days i had intended.
but I'm here. right now i'm here and only here.
packing. with you in mind.
you the quiet. the most beautiful of shadows.



i dip two fingers, slowly into the sand from sinai

that i keep on my desk.
looking out over the fields that have been turned over; 
first into an oily dark brown while i was gone, ~ & now
dancing in dusty vortex under the sun.
everything goes around and around.
all those deserts. i'm going to visit them.
i will write letters from them.




until the next letter. much love, 

honey



9.01.2013

CAROUSEL








jag är lite trött på mitt eget ansikte.
känner Ni också så ibland?
alltså inte så att jag vill förstöra,
- eller måla över hela mig själv med vit färg,
som jag just nu gör på alla printar och självporträtt..
mer som att man ibland blir lite trött på att vara i sin egen kropp.
ja, mer. kan Ni också känna så? 

kanske är det bara så,

när man är en typisk tänkare och känslomänniska.
ibland önskar man att det eviga bruset skulle tystna.
fast när jag skriver ner det, känner jag likväl att
nja.. något i mig viskar.
då skulle Du inte vara Du.








jag har huvudet lite bland molnen, som alltid vad det verkar.
samtidigt finns det en del av mig som inte är annat än i kroppen, fysiskt.
den som arbetar frenetiskt medan musiken växlar mellan chopin
i febriga falla i sömn-toner och nya upptäckter i snabb rytm,
som passar till att mana på tempot i arbetet, i uppdragen; i allt det vakna.
och däremellan kardemumma-kaffe med mjölk,
sömn med märkliga drömmar & många uppvaknanden.

och så vad som känns lite som en karusell,

en som jag står bredvid och betraktar;
där ansikten fladdrar förbi alltför snabbt.
jag hinner bara sträcka ut handen och så är de åter borta.
lilla musan & jag får en dag mellan hennes paris och mitt stockholm,
- för mini plåtning av fira autumn’13.
fast med vissa människor räcker det att låsa blicken i varandras 
bara några sekunder, för att läsa längre historier, 
- & för att fylla på till brädden med kärlek.
till nästa gång.











annars är det så.. jag skriver och raderar. skapar och kastar. 
melankolin vill just nu sippra in precis överallt
och jag är så trött på det som kommer ut som om klibbigt romantiskt,
för att jag inte kan få svärtan ur huvudet
och på pränt eller in i fotografierna.
kanske har jag ett behov av det mjuka just nu. som balans.
det och lite vila. om några dagar. om bara några dagar.
jag lämnar hösten här för Er att njuta av,
flyger vad som känns som lite bakåt i tiden;
till den sommar jag inte riktigt hann med att bara vara i.
kanske ses vi där i mellanrummet.










tack för Er.
jag läser allt. just nu hinner jag inte svara på allt. 
det säger inte ett jota om vad jag känner. 
vad Ni får mig att känna med Era kommentarer,
Era mail och inlägg om mig,
som hotar punktera lungorna av kärlek
i ett enda så totalt berörande drag. 

allt detta lämnar ett stråk i mig, av något annat, av att

kanske når jag igenom ändå,
trots att det känns som att jag står bredvid och betraktar, 
- & som att allt jag kan göra
är att förtvivlat sträcka mig efter det som fladdrar. 

den ska väl bara stigas på, av, - & tillbaka på

i rätt takt och tid, den där snurrande karusellen.

tack Ni som tar min hand.


h






// i’ve got even more readers from the united states

and australia than from sweden at the moment.
i dream of translating everything myself or to run 
a parallel blog. but life is a carousel, spinning faster
and faster these days. thank you for being here
though, lovelies, ~ and i’m sorry google translate
is a crazy cookie monster with words; chewing
and giving you only hiccups of cookie breath. h, x //




± 

n°1 | distorted selfportrait
n°2 & 4 | studio / selfportrait | cloudy sky lennon sweater : wildfox
 © hannah lemholt photography








Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...