4.13.2014

DREAM BEACH









vissa saker, eller ska jag säga, - vissa platser, vissa människor,
vissa stunder, de har ju inga ord som gör dem rättvisa.
jag ska inte berätta min dröm
{man kan tråka ut vem som helst till tårar med det där}.

jag ska istället bara berätta att då, när vi vadar ut i havet,
med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar, 
när vi tar fart med båten & ser bali bli mindre, snabbt, bortom vågskummet,
när vi går i land en stund senare,
med väskor på huvudet, - & kjolar samlade i knutar,
när vi hoppar på bakpå scooters och håller om de vi aldrig träffat
med gammal vänskaps självklarhet,
när vi, 
framförallt när vi
kört en stund på dammiga vägar; smala mellan palmer & snårskog,
- & en träskylt i pilform förkunnar att med en skarp sväng
tar vi nu av ner mot dream beach, 
när jag förundrat ser mig omkring i farten,
på de vackraste av stora hyddor högt upp på pålar;
 i solblekt 
strå & vindpinat trä,
då kunde den här platsen ha hetat vad som helst,
men så klart heter den dream beach.
jag har den där överväldigande känslan, som jag hittils
bara varit med om ett par gånger i livet;
att här har jag varit förut.
fast att jag aldrig satt min fot här.

för den här platsen har jag drömt om.
han i backspegeln ler mot mig.
jag skakar på huvudet och skrattar. han bara ler.
kanske är det inte att det inte finns ord som gör rättvisa.
kanske behövs det inga ord.
jag minns inte att det någonsin fanns ord
i drömmen.











sedan dess har jag blivit tvungen att kapitulera.
det finns inte längre något sätt att leva mitt liv på ett
 fullkomligt vis, utan gudarnas ö i det.

bali. det har tagit mitt hjärta så oväntat.
visst, det låter ju som ett paradis, bara på namnet,
likväl var jag var helt oförberedd på att jag skulle känna
så för själva ön. för folket.
varje gång blir det svårare & svårare att lämna
och känns mer & mer tomt när vi är tillbaka hemma.
sist föll jag på knä på stenplattorna i trädgården,
så fort taxin kört iväg och jag blev ensam.
och jag grät. och grät.
det där är kanske sådant man inte 
ska berätta för folk,
men så var det.
jag kände mig förlorad & funnen, på samma gång.
och det är en ravin där emellan,
mycket att få plats med i en enda kropp.
och det är hela denna kropp som saknar det.
som fattas en hel ö.
som längtar till där orden inte behövs.









med kärlek,

h


photos & a portrait from dream beach :
my sandals are holding beach treasures & this bracelet |

sara is wearing shells around her neck, warrior crown
and the full moon lace maxi kimono : all LW |
the feather is hand made for me by sara

© hannah lemholt photography



// 


some things, or should i say, - some places, some people, some moments;
they don’t have any words that do them justice.

i won’t tell you my dream
{you can bore anyone to tears doing that}.

instead i’ll just tell you that just then, when we wade into the sea,

with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we take the speed boat & see bali become smaller, fast,
beyond the whitecaps,

when we go ashore a while later,
with bags on our heads, - & skirts gathered in loose knots,
when we jump on the back of scooters
and firmly embrace those we never met 
with an ease
as if we knew eachother always,


when we’ve, 
especially when we’ve
driven 
for a while on dusty roads;
narrow and tucked in between palm trees and brushwood,

- & an arrow shaped wooden sign proclaims that,
with a sharp turn

we’re now taking off down towards dream beach,
when i, in wonderment, look around on the fly,
see stunning huts of sun-bleached straw & windswept wood;
reaching for the sky up on high poles, 
- then that place could’ve been called anything,
but of course it's called dream beach.
i have that overwhelming sense, that i’ve only
experienced a very few times in my life so far;
that i’ve been here before.

though i’ve never set foot here.

for this place i have dreamt of.

the he in the rearview mirror smiles at me.
i shake my head and laugh. he just smiles.
maybe it's not that there are no words that can do justice.
perhaps no words are needed at all.
i don’t recall that there were ever words
in the dream.




since then i’ve had to surrender. 
there is no longer any way to live my life in a 
  complete way, - without the island of the gods in it. 


bali.

it has touched my heart so unexpectedly. 

sure, it carry the sound of paradise, in just the name alone.
nevertheless, i was totally unprepared for feeling
like i do for the island itself. for the people. 
each time it gets harder and harder to leave 
and feels more and more empty, when we’re back 'home'. 
last time i fell to my knees on the paved path in the garden, 
as soon as the taxi drove off and i was alone.
and i cried. and cried.
maybe that's one of those things you shouldn’t tell people,
but so be it. 
i felt totally lost and completely found,
all at the same time. 
and there is a ravine in between, 
a lot to be held inside just one body.

and it’s this whole body that misses it.
misses an entire island. 
longs to be where words are not needed.


much love,

h







4.07.2014

CURRENT OBSESSIONS








jag har helg-huvudvärk och ett garnnystan av drifter 
& intuition bakom revbenen. inget att reda i i dag.
bara fotografera och skriva. mitt enda sätt.
det bästa sättet i världen jag vet, att leta ljus och rätt ord
i de mörkaste hörn. pauser bara av kaffe
{vi maler de kopi luwak bönor jag köpte med från bali.
jag återkommer till det.} och whiskey.
så flyter kväll in i morgon, blandas med stjärnklar natt,
där jag driver in & ur sömn med ljus som får brinna.
mer som får brinna. och musik.
ett helt nytt album av musik, sprängfyllt av
betydelse, ~ fast bara mitt för nu. 
Ni som brukar vara här vet att jag tycker
mycket om angus & julia stone’s musik. 

denna går nu varm, både bildligt och bokstavligt
och först är det något med hennes röst som skaver.
men när den sjunker in, på repeat, är det mer än all okay.
på massivt hög volym. så att garnnystanet
där inne blir porösare. så mycket själ i ett
enkelt piano riff och perfekta trumslag. hjärtslagen ekar.
jag dansar ensam. enkelhetens lycklig. 














det är en sån’ vacker sak det där.
svår att dela med sig av, utan att den blir en platt kliché,
men likväl minst lika sann.
människors ensamma stunder. 
en av de vackraste saker jag vet. utan att egentligen veta.
och däri också det vackra egentligen ju.
som detta, nu dock delat med Er. en söndag förevigad.
alla ljus brinner, utanför soldattorpets stiliga gamla fönster
skiftar ljuset rörande vackert, jag har ett glas whiskey
stående som kan få ta mig timmar, ändå ingen is.
bali ligger kvar, bronserad på huden.
jag lyfter ett av doft-korten från qatar’s flygplats.
vi förälskade oss i de maffigaste parfymflaskorna någonsin, där,
~ i myllret av svarta huvuddukar och vita långskjortor svepande stengolven.
lyckades backa därifrån, trots vår tradition att alltid köpa
vars en ny doft, en lämna-bali-tröst i sprayform.
de doftar fortfarande, känner jag nu.. och christian dior,
som Du lyckats.

jag hänger på mig mitt 'N.Y transit token'.
doftar på det också
{denna mani att ta in allts doft. vart har jag fått den ifrån?},
den doftar just inget, men bär minnen desto starkare.
får mig att tänka på twin towers och
 vår midsommarnatt i the Greatest Bar on Earth,
allra högst upp i det norra tornet.
jag minns pianomusiken. och svindeln framme vid fönstren.
höjden. stålkonstruktionen. hjärtat värker till lite.
jag fingrar på småsaker & vidrör försiktigt stora tankar.
det är en sån’ vacker sak det där.
människors ensamma stunder. 












spela henne högt. dansa som om ingen ser.
och säg mig;
vilken är den vackraste ensamma stunden Du vet? 
jag tycker så mycket om Era tankar.



med en hel massa kärlek,


h



stills & self portraits from the studio | n°1, 2 & 3 :
the most beautiful black dress i’ve ever worn is by candela / free people
n° 4 : crystals from the rock shop by johnyrocks | erica weiner has
N.Y transit token necklaces | all on big book
photographers i met and liked bought at fotografiska
n°5 : antique books bought in paris w. handmade pencils from inkkit
small images : black leilana stud bra from spell | vintage stuff | etc

feather is handmade for me by sara
© hannah lemholt photography



// 



i have a weekend headache and a ball of thread made of
instincts & intuition behind the ribs. nothing to be unravelled today.
just photograph and write. perhaps my only ways.
the best ways in the world i know of,  to look for the most
beautiful light and the most suitable words, in the darkest of corners.
there are breaks only for coffee {we grind the kopi luwak beans i bought
on bali. i’ll come back to that.} and whiskey.
and so evening floats into morning, mingles with starry night;
where i drift in & out of sleep
with candles allowed to keep burning.
much more that is allowed to burn. and music.
a whole brand new album of music, filled to the covers with
significance, but just mine for now.
you who are regularly here, know how much i
like the music of angus & julia stone.

this is now the one spinning, ~ and spinning me.
at first there is something about her voice that chafe a bit.
but once it sinks in, on repeat, it's more than all okay.
on massively high volume. so that the ball of thread in there
is honeycombed. so much soul in a simple piano riff
and perfect drumbeats, echoing heartbeats.
i dance alone. the happy of simplicity.

it's such a beautiful thing that.
difficult to share without it becoming a flat cliché,
but nevertheless equally at least as true.

people's solitary moments.


one of the most beautiful things i know.

without really knowing.
and in just that lies the beauty really.
like all of this, however now shared.
a sunday eternalized.
all candles burning and outside the soldiers cottage’s
handsome old windows; the light shifts stunningly.
i have a glass of whiskey attending, one that can
get to stay for hours, got no ice anyway.
bali lingers on bronzed skin.
i pick up one of the scent cards from qatar airport.
we fell in love with the mightiest of perfume bottles ever, there,
~ in the concourse of black head scarves
and white long dresses sweeping stone floors.
we backed away, despite our tradition to always buy
a new scent each, a leaving- bali-comfort in spray form.
the cards still carry scent, i realize.. and christian dior,
how you’ve flourished with this one.

i put on my N.Y. transit token. smell that too

{this mania to take in the scent of everything. where did i get that from?}
it doesn’t really have a scent, but a memory nonetheless powerful.
i think of the twin towers and our magic midsummer night in 
the Greatest Bar on Earth, at the very top floor of the north tower.
i remember piano music. and vertigo in front of the windows.
the height. the steel construction. my heart ache a little.
i fiddle with the small things & carefully touch the big thoughts.
it's such a beautiful thing that.
people's solitary moments.

play her loudly. dance as if nobody’s watching.
then tell me;
which is the most beautiful solitary moment, you know?
i like so much your thoughts.



with a whole lot of love,


h




4.03.2014

LEEKING SOME LOVE




sneak peek from the shoot for fira autumn’14 - a love story | models are my forever beloved muse & new fave face - bodhi




jag har haft en märklig helg.
en helg som har varat ända till nu.
en som lever vidare i form av ett léende
som liksom inte vill låta sig nötas bort,
verkar bara ta sig allt längre in; djupna de där
smajlgroparna, som storasyster försökte tuta i mig
var en missbildning, när vi var små.
det där fån-léendet på mina läppar, massor av musik,
ett bali som denna gången förblir på huden,
vår och fågelsång i morgonluften och
en evigt bara lavinartad växande passion för mitt arbete;
allt det där bidrar till en känsla i hjärttrakten,
lite som om att risken är att det kanske skulle kunna brista.
av ren & skär lycka och.. uppfyllande.

för det är ju uppfylld jag är.
därav den där känslan igen, av att någon har 
placerat en lyckogranat mellan mina revben. en som
aldrig brisrerar, bara består. trots att den hela tiden 
vidrör mitt hjärta, borde detonera. 
och det ord som ständigt återkommer;
så att jag måste skriva ner det, 
viska det,
säga det högt så många gånger på rad
att det till slut låter som en ramsa?


tack.







det var det. jag ville bara titta in snabbt och läcka lite
av allt det där ljuset, all den där kärleken,
~ & smyg-visa Er lite bilder för hösten.
fast först väntar en vår. en sommar också.
och där göms ytterligare en tacksamhet; för den här sidan året
viskar om så mycket vackert, så många på nytt.
men först, allra först; ska en helg få
dröja sig kvar i mig. kanske ända till nästa.


med ett léende. ett stort ett.
ända in,


h


//

shoot : fira autumn’14 - a love story
make up & hair : jossi madsen
quote i wrote on an old envelope : rumi
the little mayfly is hand painted for me by sara
© hannah lemholt photography

// 


 i’ve had a wondrous weekend.
a weekend that has lasted until now.
one that lives on in the form of a smile
that simply refuses to wear off,
just seem to be making its way further in;
deepening those dimples that my big sister tried to
convince me was a deformity, when we were growing up.

that halfwit smile, loads of lovely music,
a bali that this time remains on the skin & in the soul,
spring and birdsong in the morning air and
a forever growing avalanche of passion for my work;
all of that is what contributes to a precordium sensation
a little as if the risk is that it could perhaps rupture.
from pure happiness and.. fulfillment.

because it's fulfilled that i am.
thereof that feeling again; as if someone has
placed a blissfulness-granade between my ribs.
but it never explodes, only consists,
although it continually keeps touching my heart,
ought to detonate. 

and the word that keeps coming to me;
so much so that i have to write it down,
whisper it,
say it out loud so many times
in a row that it eventually sounds like a
chant of some sort ?


thank you.




and that ’s all.
i just wanted to check in quickly
and leak a little of all that light, all that love,
~ & sneak peek show you some pictures of autumn. 
although first awaits a spring. a summer too. 
and right there some additional gratitude lies hidden;
this part of the year whisper about so much beauty, so many anew
but first, first of all; a weekend is gonna get to linger
in me even longer. perhaps all the way into the next one.




with a smile. a deep one. 
all the way in, 

h







3.27.2014

A GARDEN OF LIGHT THOUGHTS











vart är vi nu då?
efter att ha struntat fullkomligt i övervikten
och packat allt vi bara kunde av en ö
som efter varje besök upptar en allt större
del av våra hjärtan, ~ tryckt ner snäckor och fjädrar,
tygprover och kopi luwak kaffe, virkade bikinis och antika
små fynd, i vad som inte ens verkade vara samma 
resenärers packning vilken kom noga utvalt & minutiöst vikt
på andra hållet. detta beror inte bara på det förtvivlade
behovet av att få med sig varenda litet korn
av gudarnas ö möjligt {fast jo, så klart packade vi
sand från vår strand också}, ~ utan kanske främst på att
efter vecka efter vecka av att ha fått se prov på att

ingenting är omöjligt 

då lär man sig att precis så är det.
och bali vinkar också av oss just så.
med ett stort léende & utan anmärkningar, trots
sjutton kilo för mycket på vågen. en blinkning och 
vi kramar varandras händer hårt i flygplanskroppen med
tårarna rinnandes sakta och den djupnande insikten
att vi lämnar bali, men bali lämnar inte längre oss.









det här senaste året av mitt liv alltså..
det finns inte ord. hur gör man ? undrar Ni. 
när man är rädd för att ta språnget ? när man är mörk
i sinnet ? jag kan ju inte gärna rekommendera Er
uppbrott ur långa relationer som medicin hit & dit. 
det handlar heller inte om det. 
det handlar om att jag hade allt för många
förutfattade meningar om mig själv. vem jag var,
var menad att vara & därmed skulle förbli. 
det var ingen negativ bild alls, men det sättet att se på sig själv
är mörkt och förminskande i sig. 

utsätt Dig. utsätt Dig för livet. 
vem & vart Du än är.
i de små stunderna. de till synes små svaren.
alla de gånger Du tänkt säga nej, säg ja.
{och i vissa fall tvärtom. en helt annan historia.}

det kommer susa längs skenbenen på Dig stundom, 
det kommer att kännas som att Du bara har 
luft under fötterna, ~ & ingen fast mark alls går att nå.
Du kommer att tvivla. tänka att det är bättre att vara säker. 

det är Du ska hoppa. igen & igen. jag lovar Dig.
fast mark. jag har glömt hur den känns.
den var överskattad som grogrund,
~ & allra vackrast att bara ha till att odla blommor i
och samla snäckor & sand på då och då.







med kärlek,


h





so now where are we?
after completely ignoring the threat of overweight
and packing just about everything we could bring, from an island
that after each visit occupy an increasingly large part of our hearts,
~ after squeezing shells and feathers, fabric swatches and kopi luwak coffee,
crochet bikinis and antique finds, in what didn’t even seem to be
the same travelers packing; carefully chosen and meticulously folded
on the other route. this has not only to do with the desperate
need to get every single small grain of the island of the gods
with us possible 
{though yes, of course we packed sand from our beach},
~ but perhaps primarily to do with
week after week of being shown that

nothing is impossible

teaches you that it is precisely so.
and bali also sees us off just like that.
with a big smile and without so much as a comment regarding
the seventeen kilos each too heavy on the baggage scale.
a wink and we hug each other's hands tightly in the fuselage,
with tears slowly rolling and the deepening realization
that we’re leaving bali, but bali no longer leaves us.


this past year of my life.. i mean..
there’s really no words.
how do you do it ? you ask.
when you are afraid to take the leap ?
when the mind is full of dark thoughts ?
i couldn’t really recommend breaking up from
long term relationships as a medicine hither & thither.
it's not about that.
it's about me having too many preconceptions about myself.
about who i was, was meant to be and thus would remain being.
it wasn’t a negative image at all,
but that way of looking at oneself
is dark and diminishing per se.

expose yourself. expose yourself to life.
whoever & wherever you are.
in the small moments. the seemingly small answers.
all the times you’re about to say no, say yes.
{and in some cases the contrary. a completely different story.}

you’ll feel a whisper in your shinbone at times,
it’ll feel like you have nothing but air beneath you,
~ & no solid ground at all in reach.
you will feel sceptic. you will stagger.
you will think that it is better to be safe.

and that's when you should jump. again & again.
i promise you.
solid ground. i've forgotten what it feels like.
it was overrated as a seedbed for growing,
~ & mostly ever beautiful for growing flowers
and collecting shells & sand of, from time to time .



with love,


h





±

quote i used for ’dark thoughts garden’ image | story people
  selfportraits | denim is one teaspoon & tee is vintage bali
poppy seedpod handpainted for me by sara | it does look like
a scrotum a lil’ bit now that you mention it, baby, but i love it anyways
© hannah lemholt photography | sara n bergman illustration 





Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...